UNIKABOXEN gör en stadsvandring på Kungsholmen med Pontus Dahlstrand

Samling vid stadshuset

Det var en klar och vacker novemberlördag. Ett sjuttiotal personer hade redan bildat en ring kring Pontus Dahlgren utanför stadshusets portar, när jag och min fru Ingela, något sena, kom fram. Pontus Dahlgren är byggnadsarbetaren, närmare bestämt armeraren, som antagit rollen som folkbildare i ämnet Stockholms byggnader. Pontus växte upp i Stockholm på 1960- och 1970-talen. En tid då det fortfarande erbjöds billiga rivningskontrakt i innerstaden. Hans far var konstnär, med osäkra inkomster, varför tillfälliga kontrakt och ett ständigt flyttande på malmarna präglade Pontus uppväxttid. Efter grundskolan blev det yrkesskola och därefter jobb på byggen. Intresset för byggnader och att läsa vidare intensifierades under byggkrisen på 1990-talet. Han hade läst in gymnasiekompetensen på Komvux och när byggjobben började tryta och flera företag i byggbranchen stängde ner, åkte han till Göteborg och läste första året på den bebyggelseantikvariska grundkursen vid stadens universitet. 1998 fick han en projektanställning på ABF i Stockholm och det var där och då som ambitionerna med folkbildning realiserades genom studiecirklar och stadsvandringar om Stockholms bebyggelse. Projektanställningen varade i fyra år, men guidningarna och föreläsningarna har fortsatt på helger och under sommararna även på kvällar. Detta parallellt med ett heltidsjobb som armerare. -Från och med 2012 är jag ledamot av Namnberedningen i Stockholm. Ett intressant och hedrande uppdrag, meddelar han på hemsidan stockholmsbebyggelse.se.

Bilden ovan till höger är hämtad från stockholmsbebyggelse.se och visar Mälarbadet, så som det såg ut vid invigningen 1912. Adressen är Norr Mälarstrand 12 och 14. Badet som hade ambitionen att bli en lika lyckad satsning som Centralbadet och Sturebadet överlevde bara i tio år. Idag är det bara några utsmyckningsdetaljer på fasaden som minner om ambitionerna, se färgbilderna ovan.

Från militärkaserner och industrier till hyreskaserner

Så sent som 1885 fanns i princip ingenting av det vi förknippar med Norr Mälarstrand. Stora delar av Kungsholmen är en relativt sett ung företeelse där det mesta av bebyggelsen vuxit fram på 1900-talet. Från att ha varit något av en förvuxen småstad så skjuter de nya husen i höjden och stadsbilden förändras drastiskt. Kartan nedan är hämtad från stockholmskällan.se där du kan studera kartor över Stockholm från 1625 då de första stadsplanerna skapades och fram till idag.

Fleminggatan och Lindhagensgatan har hämtat sina namn från två personer som betytt mycket för den urbana utvecklingen. Carl Larsson Fleming, amiral och överståthållare, genomförde i mitten av 1600-talet de första regleringarna av Norrmalm och Södermalm, allt under överinseende av hans chef Axel Oxenstierna. Idéerna kom från renässansens Italien och gick ut på att skapa ett rutnät av regelbundna och rätvinkliga gator och kvarter. 1866 tog juristen och politikern Albert Lindhagen fram en generalplanför Stockholm. Den så kallade Lindhagenplanen. Den antogs aldrig i sin helhet av Stockholms stadsfullmäktige, men fick ändå stor betydelse för utvecklingen av staden, från slutet av 1800-talet och ända fram till idag. Enligt vissa, är det i Lindhagenplanen som de första stegen tas mot det moderna Stockholm. Även Stockholms parker får förutsättningar genom denna generalplan. Anmärkningsvärt är att behovet av en reglering och diskussionerna som föregick Lindhagenplanen i första hand fokuserade på den dåliga boendestandarden i Gamla Stan, en kvarleva av medeltidens barbariska byggnadssätt som saknar ålderdomens vördnadsvärdighet, som någon uttryckte det. Idag kan vi tacka Albert Lindhagen, som i sin generalplan lämnade Gamla Stan i fred och istället skapades förutsättningar för att ta hand om den accelererande befolkningsökningen ute på malmarna i ett utvidgat Stockholm.

Ovanför porten till Norr Mälarstrand 30 sitter en relief, en utsmyckning från 1600-talet, bilden ovan till vänster, som minner om att det fanns stenhus på Kungsholmen även före regleringen vid förra sekelskiftet och att detaljer från förr även kunde smycka de nya moderna husen.

Vår lilla promenad från stadshuset inleddes med berättelser från tiden då Stockholms innerstad och administration låg i staden mellan broarna, Gamla Stan. Malmarna, Kungsholmen inkluderat, var landet med malmgårdar och militära anläggningar, som först efter industrialiseringen utvidgades till att ingå i det vi idag kallar Stockholms innerstad. I slutet av 1600-talet fanns här på Kungsholmen Sveriges första glasbruk. Placerat på Glasbruksholmen, på betryggande avstånd från övrig bebyggelse av brandsäkerhetsskäl. Spår av glasbruket och en administrativ byggnad från 1700-talet finns fortfarande kvar, men sjäva holmen är bortbyggd och vattnet som tidigare skiljde den lilla holmen från Kungsholmen dränerades och fylldes igen i samband med etablerandet av Karoliska Institutet och satsningen på att utveckla och utbilda fältskärer* för militära och rättsmedicinska ändamål i början av 1800-talet.

*En gammal kvarleva från tiden då kirurger var hantverkare och läkare var akademiskt utbildade

Här låg också den omskrivna Eldkqvarnen. En ångkvarn och energikälla som gav förutsättningar för de första industriella satsningarna i staden. Samuel Owen kallad den svenska verkstadsindustrins fader etablerade 1809 här en mekanisk verkstad för tillverkning av gjutjärn i alla tänkbara former, både för utsmyckning och mekanisk användning. En av hans elever var Carl Gerhard Bolinder, som genom företaget Bolinders Mekaniska Verkstad öppnade upp för en nationell satsning, som senare skapade förutsättningar för en internationell expansion och utvecklingen av bland annat varvsindustrin i Göteborg. Hela den Svenska bilindustrin har mycket att tacka Bolinders verkstäder för. Här utvecklades förgasarmotorn. Från att ha varit ledande inom tillverkningen av Svenska ångpannor började man redan 1893 att tillverka den första Svenska fyrtaktsmotorn och på 1920-talet drevs uppskattningsvis imponerande 80% av världens fiskebåtar av en tändkulemotor från Bolinder med det karakteristiska fiskebåtsdunket. På 1930-talet slogs Bolinders Mekaniska Verkstad ihop med Munktells Mekniska Verkstad i Eskilstuna och bildade BM-Bolinder Munktell, som kom att dominera marknaden för tunga lastbilar (dumprar), väghyvlar, frontlastare och andra fordon främst för nyproduktion och underhåll av vägar, där ökningen av bilismen ställde nya krav efter andra världskriget, men det var här på Kungsholmen allt började, på tomten där Tekniska nämndehuset står idag och där busshållplatsen fortfarande heter Bolindersplan.

Kungsholmen skulle få en pampig paradgata likt strandvägen

Ett av de första husen i den nya stadsplanen för Kungsholmen var Norr Mälarstrand nummer 34, som ritades av arkitekt Sigge Cronstedt och uppfördes av byggherre P S Graham 1902-03. Från början var tanken att ge Norr Mälarstrand, med sitt utmärkta läge vid Riddarfjärden, ett liknande uttryck som Strandvägen med sina pampiga och påkostade bostadskomplex och generösa innergårdar, som med sin utformning för tankarna till medeltida borgar, där bara vissa priviligierade släpptes in.

1920-talets fantasifulla fasader och dubletter

Planerna ändrades snabbt och efter ett tiotal år var siktet snarare inställt på att skapa en fond mot Riddarfjärden, som mer liknade Gamla Stans inbjudande stormaktsfasad sedd från Saltsjön än Strandvägens borgarpalats. 1920-tals husen fick imponerande trappgavlar, som smyckades med skulpturer och nischer i strikt harmoni.

Dubletter var något som erbjöds stadens mer välsituerade ungkarlar, som ville bo själv i en egen liten våning. Ett mer privat och anpassat alternativ till att bo inackorderad i ett rum hos någon hyresmadam. Det var exklusiva små ettor och tvåor utan kök, som förutsatte att maten intogs på restaurang eller genom avtal med någon familj. Det var faktiskt en ganska vanlig företeelse att middagarna hos borgerskapet med sin stab av tjänstefolk omfattade fler personer än bara släkt och familj. Ungkarlar kunde erbjudas att köpa in sig i familjens måltider. Dubletten blev ett första steg i hur de nytänkande arkitekterna såg på kökets betydelse eller snarare brist på betydelse till förmån för ett extra rum i den nya moderna planeringen. Detta resulterade i 1930-talets små och funktionella arbetskök. Det stora gemensamhetsutrymmet som köket tidigare utgjort som arbetsrum inte bara för matlagning ansågs förlegad i en tid då kvinnan skulle förvärvsarbeta och familjens kläder och möblemang inte längre tillverkades vid matbordet utan inhandlades i butik.

Bränder och de omfattande regleringarna med början vid 1800-talets mitt styrde mot stenstaden och endast ett fåtal fastigheter i trä finns idag bevarade. De flesta av dessa finns på Södermalm och även om de idag utgör ett exklusivt boende för en priviligierad grupp kan man föreställa sig hur bostadssituationen såg ut för flertalet Stockholmare vid förra sekelskiftet och vid tiden för planeringen av paradgatan Norr Mälarstrand. Det är egentligen först genom 1940-talets standardiseringar, måttangivelser och krav som lägenheter för det stora flertalet får en minimistandard. Trots detta kunde hyresvärdar så sent som på 1980-talet erbjuda så kallade halvmoderna lägenheter utan varmvatten och med dusch i källaren eller på gården. Ta gärna del av ett tidsdokument, Tidningen Vår Bostad 7 juli 1947.

På 1920-talet levde fortfarande mycket av 1800-talets grundläggande uppdelning i herrskap och tjänstefolk kvar, även om det politiska klimatet redan 1866 förändrats genom avskaffandet av ståndsriksdagen och ytterligare öppnades upp genom Riksdagens beslut om allmän och lika rösträtt 1919. Vid 1921 års val till Riksdagens andra kammare och val till kommun tillämpades beslutet för fösta gången och både kvinnor och män från 23 år och äldre fick rösta. Dock hade reformen fortfarande begränsningar, som uteslöt stora delar av befolkning från rätten att rösta. En sådan begränsning var det så kallade ordentlighetsstreck som till en början både krävde fullgjord militärtjänst och att statlig och komunal skatt betalats in i minst tre år. Dessutom fick du inte vara intern på något av landets fängelser eller på något sätt omfattas av fattigvården, dåtidens socialtjänst och socialbidrag. Omkring fyra procent av befolkningen fick inte rösta på grund av ordentlighetsstrecket 1919. Fler män än kvinnor omfattades och fler i städerna än på landet. Männen som exkluderades föll på kravet om betald kommunalskatt och kvinnorna på att de tagit emot understöd från fattigvården. I några städer innebar reglerna att 25 % av männen exkluderades. Ordentlighetsstrecken avskaffades successivt. Kravet på genomförd värnplikt togs bort redan 1922 och fängelseinterner fick rösträtt 1937. 1945 inkluderades de personer som erhöll understöd från fattigvården och även dem som befann sig i ett personligt konkurstillstånd. 1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet omyndigförklaring avskaffades.

Funkis och kollektivhus på 1930-talet

Stockholmsutställningen gav Svenska arkitekter möjlighet att få visa upp deras syn på funktionalismen för en hel värld. Sammanhängande miljöer i funktionalismens anda byggdes upp. Allt från radhuslängor, enstaka hus till hela stadsdelar visades upp. Här på Kungsholmen visades planerna för Kristineberg och Fredhäll, som nya mer eller mindre autonoma stadsdelar parallellt med paradvåningarna i husen som byggdes upp vid och på Norr Mälarstrand. Här tog arkitekterna verkligen ut svängarna och alla av betydelse ville vara med.

1935 uppfördes kollektivhuset brf Fågelbärsträdet, idag Markeliushuset, på John Erikssongatan 6, efter ritningar av John Markelius. Intresset för huset och dess funktioner blev en snackis även utanför Sveriges gränser. För många var den kollektiva tanken provocerande och alltför radikal, medan andra försökte att anamma delar i egna projekt. Besökare lockas fortfarande till huset, men idag är anledningen den populära restaurangen och caféet Pétit France, som huserar i bottenvåningen sedan 2007. Den gamla skylten Salzers Bar finns dock fortfarande kvar med sin fyndiga koppling till John Eriksson, propellerns fader.

Idéerna kring kollektivhus hade 1931 formulerats i propagandaskriften Acceptera och fördes fram av Alva Myrdal i Yrkeskvinnors klubb. I början på 1930-talet presenterade Sven Markelius och Alva Myrdal flera skisser på kollektivhus. Det största var Alviksprojektet. Det bestod av tre parallellställda höghus, 100 meter långa och tio våningar höga, omgiven av låga servicebyggnader, som skulle innehålla restaurang, bibliotek och klubbrum. Alviksprojektet genomfördes aldrig. Stockholms stad, som ägde marken, fann projektet för vanskligt. Därefter utarbetade Markelius ett bantat förslag med cirka 80 lägenheter som skulle realiseras på Kungsklippan. Men inte heller det projektet vågade någon byggherre satsa på. Slutligen krympte Markelius projektet till 57 lägenheter och det förslaget realiserades vid John Ericssonsgatan på Kungsholmen. En intresseanmälan gick ut och först efter att samtliga lägenheter hade tecknats vågade byggfirman Gumpel & Bengtsson satsa på projektet. Byggherre blev bostadsrättsföreningen med Markelius själv som ordförande. 1935 stod huset färdigt. Det fick för funktionalismen en karakteristisk fasad mot gatan i gul puts, med vinklade burspråk och rundade balkonger, som maximerade ljusinsläpp och skapade utsikt, men minimerade insyn från grannar. Lägenheterna var små och vände sig i huvudsak till ensamstående och radikala män och kvinnor, som vågade trotsa gamla normer och anammat makarna Myrdals moderna tankar. Förutom lägenheterna; 18 enrummare, 35 tvårummare och 4 fyrarummare, är det de gemensamma utrymmena som sticker ut och gör huset intressant. Restaurang, centralkök och en barnavdelning placerad i bottenvåningen. På taket fanns en terrass med plaskdamm, sandlåda och dusch. Tvätten kunde man få hjälp med och på varje våningsplan fanns ett tvättnedkast. Ville man inte äta i restaurangen kunde man laga sin mat själv i det lilla arbetsköket/kokvrån, eller få maten uppskickad från centralköket med mathissen. All denna service krävde fast anställd personal. 1938 var 21 personer anställda för att serva de boende.

Huset på bilderna nedan med sina rundade former i takfot och balkonger för tankarna nästan till Art Deco. Som svävande skepp bildar de fond mot hösthimelen.

Strandpromenaden och funktionalistiska pärlor

1930-talets socialpolitiska samhällsbygge där alla skulle vara med och få sin del av välfärdssamhället Sverige realiserades på allvar efter andra världskriget. En frontfigur i detta bygge var Holger Blom, arkitekt och stadsträdgårdsmästare i Stockholm mellan åren 1938 till 1971. Han formulerade och omsatte sociala riktlinjer för Stockholms parker, den internationellt uppmärksammade Stockholmsskolan, tillsammans med sin medarbetare Erik Glemme. Strandpromenaden med sin anslutning till Rålambshovsparken och fortsättningen längs klipporna i Fredhäll och Kristineberg blev världsberömd och skapade en ny syn på parken som var mans trädgård i ett stadslandskap med lägenhetskoplex. Holger Blom skapade också miljöer för att markera den nya mobila och kollektiva storstaden bland annat genom den numer rivna bussterminalen Rotundan vid Norra Bantorget och Svampen på Stureplan.

Arkitekten Sven Wallader ritade nummer 28 mellan åren 1924-1925 i Nordisk klassicism. Sven var vid tiden en av Stockholms hetaste arkitekter med anställningar hos både Tengbom och Wahlman, samt ledamot i Stadsplanekommissionen 1916-1917. 1915 la han fram ett förslag till stadsplan för bebyggelsen kring Kungsgatan och korsningen med Sveavägen. Förslaget omfattade två skyskrapor, de vi idag känner som Kungstornen, varav det norra är ritat av Sven själv. Huset på Norr Mälarstrand är format i samma anda men krönt av en rikt utsmyckad trappstegsgavel. Genom det kooperativa initiativet HSB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, som han var med och bildade 1923, var han även med och påverkade utvecklingen av funktionalismen. 1924 blev han HSB Riksförbunds första vd och samtidigt chef för HSBs arkitektkontor där han stannade ända fram till 1958.

Björn Hedvall, en annan känd arkitekt representerad i staden på många olika platser och som tillämpat olika stilar är upphovsmannen till ett av gatans mästerverk. Norr Mälarstrand nummer 56. Stram elegans enligt funktionalismens normer, men med materialval och utsmyckningsdetaljer som snarare ryms inom Nordisk klassicism. Jag tänker då på fasadlivets avslutning i svartglänsande marmor och portalens utsmyckningar. Se bild nedan.

Sven Hedin - Norr Mälarstrand 66

Mitt under funkiseran uppfördes detta hus i någon sorts personlig nationalism starkt präglad i utsmyckningen av upptäcktresanden, nationalprofilen och debattören Sven Hedin. De väldiga granitpelarna skapar en värdighet och tyngd som kontrasterar mot funktionalismens typiska manér av lätthet, ljus och rena former. Inne i entrén möts du av en mustig orgie i uttryck som skapar en blandad känsla; pizzeria från 1970-talet eller möjligen en Kinakrog. Längre in i det sparsamt upplysta trapphuset är dekorationerna mindre svullstiga och omfattar endast en bård av bilder. Bilderna föreställer karavaner, tältläger och vapen förmodligen utförda efter förlagor av Sven Hedins egna anteckningar och skisser från sina expeditioner i Asien.

Sven Hedin var i likhet med makarna Myrdal intellektuell och på sätt och vis lika radikal, men hade tidigt valt en något mer kontroversiell linje. Många intellektuella på 1930-talet hade påverkats av Nietzsches existentialism och hans negativa inställning till Kristendomen. Kommunismen, socialismen och senare nationalsocialismen ersatte religionen och gav människorna en ny sorts tro utan de Kristna självuppoffringarna och humanismens moral. Sven Hedin tog tidigt ställning för nazisterna och blev en av deras mest kända ambassadörer här i Sverige, även under kriget.

Nietzsches tal om övermänniskan var ett sätt att beskriva förhållandet mellan Gud och människan i Kristendomen, övermänniskan står över Gud och når längre än sitt öde, ensam ansvarig för sitt öde utan inblandning av Gud. I nazisternas retorik fick övermänniskan en anpassad roll och fokuserade på den rena och överlägsna ariska rasen, vilket också omfattade antisemitism och världshistoriens största massmord.

Rasbiologiska institutets forskning i Uppsala och en allmän vilja att städa bort det som var sjukt, smutsigt och avvikande fick konsekvenser som vi idag finner helt osannolika. Steriliserandet av omyndigförklarade är en sådan skamfläck i vår historia, som pågick mitt i folkhemsbygget. Bara i min släkt finns två exempel på hur människor med en defekt eller avvikande beteende kunde uteslutas från samhället och institutioneras. Den ena för att hon föddes med gomspalt den andra, min Morbror, för att Morfar skickade honom till ett sinnessjukhus, efter att han kommit på honom med att onanera, något som ansågs sjukt. Där omyndigförklarades han och tillbringade sedan hela sitt liv på institution.

Kungsvåning - inte så exklusivt som det låter

Benämningen dyker ibland upp i mäklarnas objektsbeskrivningar och det är lätt att förknippa detta med något extra fint, en våning för kungligheter. Begreppet är hämtat från juridiken och syftar till de lättnader i detaljplanen, som Kungen godkände och som tillät en extra våning utöver de lagstadgade. Att sedan dessa penthouse, ofta med en omgärdande takterrass, idag utgör ett exklusivt boende råder det däremot inget tvivel om. Många hus med platta tak från 1930-talet har på senare tid långt in på 2000-talet utnyttjat denna byggrätt och beviljats bygglov för att bygga på en eller två våningar.

Stockholmssystemet och HSB

Aktiebolaget Stockholmssystemet var ett företag som bildades 1913 med läkaren och politikern Ivan Bratt som chef. Syftet var att följa det nykterhetspolitiska program som tagits fram och beslutats om i riksdagen för att begränsa spritmissbruket i landet. Genom motboken, systemet och tillsammans med Vin & Sprit, som bildades fyra år senare, kunde myndigheterna kontrollera alla leden i hanteringen av spritdrycker i landet. Den vackra träexteriören med den något patinerade skylten på Pontonjärgatan är ett minne från 1910-talet och Stockholmssystemets allra första steg mot ett totalt monopol av detaljhandeln för spritdrycker i Sverige. 1955 avskaffades motboken och de lokala monopolen slogs ihop till det gemensamma och nationella Systembolaget. Efter försäljningen av Vin & Sprit 2008 till multinationella Pernod Ricard förlorades producentrollen, men detaljhandeln kontrolleras fortfarande av Systembolaget med sina för närvarande (2016) 430 butiker och omkring 500 ombud på mindre orter och i glesbygd.

I samma anda som systemet ville komma tillrätta med spritens påverkan på folkhälsan ville HSB påverka bostadsmarknaden och skapa förutsättningar för gemene man att ta kontroll över sitt boende. Nödbostäder, dålig standard, brister i hygien, hög barnadödlighet och ett beroende av hyresvärdarnas förståelse för om lönen inte räckte till hyran en månad, var vardag för många i stadens proletariat på 1920-talet. Bostadsrätten tillsammans sparkassan (S:et i HSB) blev nyckeln till ett självfinansierade system för bostadsbyggandet och egnahemsdrömmar. Den kollektiva tanken omsattes och blev till en kedjereaktion, men till skillnad från pyramidspel och kedjebrev skapades inga miljonärer på toppen, utan resurserna omsattes sedan i botten genom markförvärv, nyproduktion och utdelning i form av ränta till medlemmarna på investerat kapital. HSB blev till ett självspelande piano och växte snabbt, men omfattade inte alla. Alla hade inte resurser till att avvara en del av lönen till sparande varför kommunerna ålades att lösa bostadsproblemen regionalt och på så sätt bildades allmännyttan, som efter andra världskriget på 1950-talet utnyttjade mobiliteten och utvecklingen av kollektivtrafiken för att utvidga staden även utanför malmarna. Miljonprogrammet blev ett resultat av denna satsning, men direkt efter kriget fördes en kampanj för att minska urbaniseringen på grund av bristen på bostäder. Affischen inklistrad nedan påminner oss om att dagens flyktingkriser inte är något unikt, men att perspektivet vuxit.